Reseberättelserna värda att dela!
I den här miniserien med bloggar kommer vi att highlighta några av våra reseexperters favoritminnen – både bra och dåliga. Vi säger inte att du behöver ''prova det här hemma'', men det är alltid bra att få skratta lite och att få se att även om allt går åt h*lvete så är det inte världens undergång. Ganska ofta leder dessa situationer faktiskt till sjukt bra moments och är dom stories vi berättar för våra kompisar och dom vi känner.
Hamnade på ett översvämmat hotell... Gick Inkaleden med guldtofflor... Lämnade en trasig bil i ett dike... Titta, ingen av oss är perfekt. Men på grund av alla misslyckanden och fuckups vi fick utstå under resan, vet vi exakt hur vi ska planera din resa, och absolut vad vi ska undvika. Vår enorma reserfarenhet är det som gör oss unika: tillsammans har vi varit i jordens alla hörn och vi kommer att använda alla dom här äventyren för att hjälpa dig med ditt. Den extra säkerheten och stödet från en resebyrå kan ibland vara en livräddare, och att inte behöva stessa och tänka på allt kan helt klart vara värt det!Vi hjälper dig med ditt äventyr så att du bara kan fokusera på att utforska. Kolla in våra mindre vanliga resplaner och gör dig redo för ditt drömäventyr!
Danique, KILROY Nederländerna - Vietnam
Efter en lång dag på bussen kom vi närmare Ho Chi Minh City. Jag var taggad på att utforska gatorna i det forna Saigon och dess historia. Men när bussen kom närmare och närmare staden märkte vi hur mopederarna runt omkring oss kämpade i regnet. Vi tittade på dom bakom våra bussfönster och tyckte synd om hur blöta dom blev. Det fanns inget vi kunde göra - förutom att vara tacksamma för vår bekväma buss. När vi äntligen kom in i Ho Chi Minh City märkte vi att gatorna var översvämmade och när vi kom närmare stadens centrum blev vattennivån högre och högre. Så småningom var vattennivån så hög att bussen inte kunde köra längre. Vi såg bilar sväva förbi oss, det var vatten överallt, så vi fick ta oss ut vid närmaste busshållplats.
Tyvärr för oss var det inte här vi skulle gå av och vi var fortfarande mil bort från vårt hostel. Vi försökte stoppa flera taxibilar, men de verkade bara plocka upp lokalbefolkningen. Efter ett tag gav vi upp. Det verkade som om vårt enda alternativ var att gå. Och så började vi vada genom vattnet, som gick upp till knäna på de mindre översvämmade delarna. Vi såg råttor simma framför oss och vi hoppades att vi inte skulle trampa på någon - eller ännu värre... Efter att ha gått i över en timme var vi både blöta och utmattade så vi började utforska våra alternativ. Vi märkte att lamporna var tända på ett café på vår väg och bestämde oss för att gå in. Den snälla lokalbefolkningen gav oss en kopp te. Med hjälp av våra händer och alla språkkunskaper vi hade försökte vi be dom ringa en taxi åt oss i hopp om att någon den här gången skulle vara villig att köra oss till vårt hostel. Vi gömde oss när taxin kom och hoppade in i taxin innan chauffören kunde säga nej till oss turister. Även om han verkade super arg tog han oss till vårt hostel till slut.
Blöta och utmattade kom vi till vårt hostel på 3:e våningen, som visade sig vara… översvämmat! Som om vi inte redan hade det kämpigt! Osäkra på vad vi skulle göra nu kontaktade vi några av kompisarna vi träffade tidigare på resan. Som tur är så bodde några av dom faktiskt på ett torrt hostel i närheten av vårt! Vi tog våra väskor dit, och var så glada över att äntligen vara borta från allt vatten. Till slut hade vi den bästa festen på hela vår resa, för vi var så glada och taggade att vi äntligen hade tagit oss till Ho Chi Minh City och fick träffa alla våra kompisar igen på deras hostel!
Julie, KILROY Danmark - Hawaii, USA
Jag bodde på Hawaii i 6 månader, jag och min roomie köpte en bil, en Dodge Durango från 2003 - en enorm fyrhjulsdriven bil. När vi fick den var min roomie sjukt taggad över att vi köpt den men jag kollade på den och tänkte att något är fel. Däcken var nästan helt platta, och det var alltid något problem, som att luftkonditioneringen inte fungerade och att fönstren inte rullade ner - vilket var hemskt i 35 grader. Ett av däcken sprack under en resa, och värst av allt slutade bilen ibland att köra, vilket var ganska farligt om man är mitt på motorvägen.
En av mina sista dagar på ön innan jag var tvungen att lämna Hawaii, körde jag och mina vänner till North Shore som var ungefär en timmes bilfärd från där vi bodde. När vi nästan var framme stannade bara bilen helt plötlisgt och jag kunde inte längre styra den. Och det hände mitt på vägen! Som tur var fanns ingen annan på andra sidan vägen, så jag körde bilen typ i ett dike. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, så vi bestämde oss för att lämna bilen och gå och se solnedgången, för att kolla om den skulle starta och fungera senare. När vi kom tillbaka till bilen kunde vi inte starta den. Vi försökte i fem minuter, men det gick bara inte. Vi kunde inte bara lämna bilen där, eftersom vi hade köpt den och var registrerade på den, så var den ju vårt ansvar. Efter att ha funderat ett tag bestämde vi oss för att ta av bilens skyltar och lämna den där, eftersom det skulle kosta ungefär 200$ att få den bogserad.
Eftersom vi inte hade några verktyg började vi knacka på dörrarna till random hus för att se om någon hade verktyg vi kunde låna. En av killarna som öppnade dörren gick faktiskt till bilen med oss, eftersom vi också behövde putta den helt av vägen eftersom den låg nära vägen och kunde vara farlig. Killen hjälpte oss att putta ner bilen längre ner i diket och eftersom han var riktigt snäll frågade vi honom vad som händer om vi lämnar bilen här. Han förklarade att polisen i Hawaii inte riktigt hade resurser att sätta biljetter på övergivna bilar i situationerna som den här, och han erbjöd sig att ringa polisen om ett par veckor, för att meddela dom om den övergivna bilen och be dom ta bort den. Han var supertrevlig, hjälpte oss att ta av skyltarna från bilen och körde oss in till stan så att vi kunde ta en Uber hem därifrån. En av mina roomies var ganska arg över att vi precis lämnat bilen, men vi gav honom tallrikarna från bilen som han nu har som souvenir.
Ida, KILROY Sverige - Peru
När jag var i tjugoårsåldern och backpackade i Peru hade jag inte rest speciellt mycket. Jag hade bokat Inkaleden för att ta mig till Machu Picchu. Jag hade hört att det var en höjdpunkt och något du borde besöka när du var där, men jag visste inte riktigt vad det var och jag gjorde ingen kolla det inte upp det eller läste om det.
I väskan hade jag bara packat sommarkläder, så när jag kom till Cusco blev jag sjukt förvånad över det kalla vädret på grund av den höga höjden. Jag hade inte ens en varm tröja, så jag var tvungen att gå och handla några saker på den lokala marknaden och hittade en väldigt turistig hoodie med en lama på. De enda skorna jag hade med mig hemifrån var ett par gyllene sandaler. Men jag gjorde det! Jag lyckades vandra hela Inkaleden med mina mycket speciella vandringsskor. Här är en bild på mig på den högsta punkten på leden, kallad "Dead woman's pass" på en höjd av 4 215 meter över havet med min lama-hoodie och gyllene sandaler. Ser det inte fantastiskt ut? På fullaste allvar visar det att du inte nödvändigtvis behöver snygg utrustning, och att även om du glömmer några saker hemma kommer du att klara dig. Det finns butiker och marknader överallt, eller så får du det helt enkelt att fungera med det du har!
Julie, KILROY Belgien - Kirgizistan
Alla som känner mig vet att jag älskar att cykla. Jag har gjort mycket, på olika platser och några av mina favoriter var i ''the Stans''. På en cykeltur i Kirgizistan var alla supersnälla. Jag har träffat några fantastiska människor, men det här var verkligen utöver det vanliga.
Viktigt att veta, vädret i Kirgizistan är inte det bästa eftersom det på sommaren är ett kraftigt åskväder nästan varje dag! En av dagarna här hade vi precis nått ett bergspass på ca 3700 meter över havet, när det plötsligt började hagla och slå blixtar runt oss!
Det fanns ingenting runt om oss där vi kunde söka skydd, så det enda alternativet var att fortsätta cykla framåt. Vi hade sån tur, vi stötte på två ensamma jurtor (ett slags isolerat, bärbart, runt tält som används av nomadgrupper). Äntligen ett ställe att vänta ut stormen! Vi parkerade våra cyklar och gick för att se om invånarna skulle kunna erbjuda oss skydd. Två äldre personer öppnade dörren och som tur var släppte de in oss. De bjöd oss på en kopp Kummus (fermenterad hästmjölk) och vi fick värma oss bredvid brasan. Allt som allt var det en riktigt mysig upplevelse och vi var så glada för att de var så snälla och lät oss komma in.
Jag pratar lite ryska så vi kunde småprata med dem, vilket gjorde situationen trevligare. När det slutade hagla rusade de bort till sina hästar, eftersom de sa till oss att hästarna behövde mjölkas varannan timme. Om inte, skulle mjölken bli dålig och den skulle bli oanvändbar. Vi tackade dom snabbt för att de varit så snälla och hjälpt oss och sa hejdå till våra räddare!
Mer av äventyr less ordinary
Har du inte fått nog ännu? Tur du - det kommer fler! Den här bloggen är en del av en liten serie som vi kommer att köra under dom kommande månaderna, så om du vill läsa mer av våra reseexperters äventyr, signa upp på vårt nyhetsbrev och sociala medier och håll utkik!